dontforgettoflyaway

Idag slog det mig plötsligt. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag vågar inte. Jag tänker på hur hämskt det skulle vara. Allt extra fett att släpa runt på. Alla elaka och hämska blickar jag, den tjocka tjejen, kommer få... Jag vill inte det här, men jag måste bli smal! Jag vill inte vara andraklassens fetto. En fet medelmåtta med inga som helst utåtstående sammtycken. Alla kommer tycka att jag är den fetaste grisen på hela jävla jordklotet. Om det så är det sista jag gör så ska jag bli smal! Jag får komma på mer knep, mera trix och tips på hur man ska äta så lite som möjligt utan att någon märker. Jag vill ha kontroll, och hälst av allt själv kontroll. Äta då ingen ser, det gör jaf, fasst jag vet att det ska vara motsattsen. Jag skäms så himla mycket över mig själv men ingen märker det. Jag bara ler och nickar. Drar dåliga skämt och svarar som jag alltid har gjort. Jag mår bra, på utsidan. PÅ insidan mår jag piss. och ingen bryr sig. De tror att jag är "frisk", pyttsan. Jag är långt ifrån frisk och långt ifrån sjuk. En fucking medelmåtta med inga som helst verkliga känslor. Jag borde inte finnas vid. Borde dö, eller ta livet av mig. Men det gör jag inte, och enda anledningen är att jag vet hur mycket det skulle såra de människor som älskar mig. Men som inte jag kan älska tillbaka, för den där jävla rösten som säger åt mig hur fävla värdelös jag är. Att jag inte förtjänar dem och att jag är en jävla idiot som trodde att jag kunde få bra resultat på ett prov. Eller som trodde att han eller hon gillade mig. Antingen som vän eller på andra sätt. Jag försöker hela tiden imponera på andra för att jag egentligen vill imponera på mig själv. Men sanningen är att jag aldrig kommer kunna göra det. Jag är helt enkelt så fucking misslyckad säger jag till mig själv. Jag, rösten om jag senare har upptäckt. Styr nu helt och hållet mina tankar. Vart jag går, var jag står, vad jag äter eller inte äter. Var jag går på toa, när jag spyr. Allt är jag. Allt är rösten.

trodde jag att jag någonsin skulle slippa undan så trodde jag fel. För allt finns där, hela tiden och plågar mig. Jag har bestänt mig för att om det så ska till den sista bloddroppen i min kropp så ska jag bli smal, smal och snygg. alla smala och snygga blir poppulära. Det är skolans kretslopp. Alla fetton blir utslängda och tranpade på som om de vore trasor. Dörför vill jag bli smal. Mitt fjortonåriga jag kommer ge slående hyllningar tilll mitt sextonåriga jag. Alla kommer hylla mig. Då kanske rösten äntligen blir tyst. Så att jag får njuta av friheten igen.